Diskuterar om kärlek,vänskap & familjen.

 
Hej lovers. Har fått för mig att jag ska skriva massa nu så om ni inte har något emot det tänkte jag ta och göra det. 
People, vad tycker ni om kärlek? Ni får gärna skriva en kommentar eller om ni har en egen åsikt. Själv tycker jag att kärlek är det finaste i livet, men jag har tänkt på det väldigt länge nu,och det gör ju egentligen mest ont. Det sårar,sviker och förstör. Det jag menar är, hur ofta blir man inte avundsjuk,besviken eller i värsta fall dissad? Under tiden då allt är som bäst, ja då är det ju det. Men om man bortser från det och tänker på vad det egentligen skadar. Jag älskar kärlek,det är det absolut bästa som finns. Men sen kan man ju även bli så fruktansvärt ledsen och det är ju då allting rasar. Vad tycker ni? Håller ni med? Eller handlar det bara om att vara lojala mot varandra och pålitliga? Vad tror ni? Som jag sa innan så älskar jag kärlek och det är så underbart på alla sätt och vis, men tänkte mest höra med er hur ni uppfattar kärlek och vad det nu innebär. Sen allt detta med vänskap. Det hoppar fram och tillbaka,när man blir äldre tror jag man hittar dom man verkligen kan lita på och dom man känner att man kan berätta allt för. Jag har en hel del vänner som står mig närmast. Och jag känner att jag kan säga allt till dom. Om jag nu tar ett exempel,alma. Jag och hon hatar samma saker,skrattar åt samma saker,vet varandras blickar,vet när något är fel osv osv. Och det tror jag är viktigt i vänskap. Att man kan gå in i ett klassrum och veta precis vart man har sina kompisar. Med andra ord,om man faller fångar dom även dig. Finns där vid din sida alltid. No matter what. Jag har insett väldigt mycket hur många av mina vänner som är äkta och oäkta. Vilket är skönt att veta så man vet vilka man kan berätta saker för och inte.. Håller ni med mig? Vad känner ni inom vänskap? Om vi nu går över till familj. Oj,oj,oj. Nu när min storasyster varit ifrån mig en så lång tid så har jag också förstått hur stor betydelse ens familj har i ens liv. Att sakna en familjemedlem är en helt annan saknad än att sakna en polare eller bästavän. Ibland kan jag bara vilja lägga mig på golvet,gråta floder och sakna. Har aldrig saknat någon så som jag saknar Adina,saknaden är med andra ord sjuklig. Känns både tomt i hjärtat och som om nåt saknas fruktansvärt mycket. Ens familj är ens eget kött och blod. Jag har växt upp med dessa människor. Dom har följt mig hela vägen,och jag kommer aldrig kunna tacka dom nog för det dom gjort för mig. Hur stor betydelse har eran familj för erat liv? Har ni någonsin tänkt hur det skulle vara att leva utan dom? För mig skulle ingenting fungera. Diskutera,kommentera och kom med åsikter! Jag vill veta vad ni känner och hur ni ser på livet. Xoxo/ Alice.

Kommentarer
Postat av: Oskar

Jag tror att kärlek är som du säger med vänskap, att när man blir äldre tar det längre tid att bli kär i någon "på riktigt" och då har man nog svårare att binda sig till just en person och välja att man vill dela resten av sitt liv med den.. sjävlklart finns det dom som hittar den i våran ålder, men man som äldre inte riktigt tar den chansen om man tror att man känner något för någon, men inte är riktigt säker.. hoppas du förstår ;)
själv måste jag säga att jag också älskar kärlek, även om den är svår ibland.

Svar: Jo det har du verkligen helt rätt i! Håller med dig, allt detta förvirrande med att hitta den där rätta,som kommer att förbli ens själsfrände och kärlek. Allt blir så mycket mognare när man blir äldre. Självklart tror jag på kärlek i femtonårsåldern också,men någonstans tror jag nog att det är en aning seriösare när man kommer upp i åldern lite. Kan inget annat än att hålla med, kärlek kan vara det bästa men även värsta som finns. så mycket känslor. så mycket tankar. så mycket besvikelser. japp,det är inte lätt det!
esteraliceviola.blogg.se

2013-01-14 @ 17:52:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0